Du, jag och vår lilla Elsa

Nyårsklänningen är kirrad och klar. Nu hoppas jag att tiden går fort, för en sådan här blåsa vill man inte vänta alltför länge på att få bära. Nu hänger den synlig i sovrummet och jag smyger in där lite då och då, enbart för att beundra mitt perfekta inköp. Som sagt, materiell kärlek.

HM by night

Ciao

Pust. Natten hos oss har inte varit kalas, då sömn inte har stått med på Elsas och mitt schema. Hon har legat och vridit och vänt på sig, gråtit och självklart testade jag allt - bytte blöja, matade, sjöng, var uppe och gick med henne - men inget bet på hennes oro. Så, efter två timmars hackig sömn är vi ganska slitna här hemma, men äntligen har hjärtat mitt kommit till ro och förhoppningsvis sover hon en bra stund. 

Idag vankas det fika med kusinerna från Göteborg, som Mia och jag inte har träffat på pinsamt länge, så det ska bli jättekul att sitta ner och prata lite. Sen bär det av mot bvc och denna gången har jag faktiskt en tid där. Det var nämligen så att vi gick ner dit i måndags, i tron om att vi hade tid, men tji fick vi. Som sagt, en disträ mamma är vad jag är.

Nu brakade det till i Elsas blöja, så nu blir det en sväng om skötbordet och jag hoppas så att hon inte vaknar.

Ciao

Mitt mammahjärta smälter.
Jag kommer garanterat aldrig tröttna på att se Elsa och Tobias tillsammans, min egna lilla familj.
Kärlek.

Mia, Leo, Elsa och jag skulle egentligen gå ut och gå vid 11.00, men tiden vill säg inte alltid och vi kom inte iväg fören vid tre-tiden. När jag väl börjar tro att "nu tusan har jag kommit in i planeringsrutinen" händer något oväntat och jag får ta tillbaka det jag precis tänkt - så mycket måsten, men så lite tid. På dagen äter Elsa var tredje timma och nuförtiden passerar tre timmar fortare än blixten, det går inte att undvika. Nej, då får man bara inse fakta att man kanske inte hinner med allt man tidigare hunnit.

Jag är, har alltid varit och kommer nog alltid att vara något av en pedant. I min mening har var sak sin egen plats (och ska därför stå där), är synligt damm ren pest, är hår i handfatet något jag inte kan förbise ... Ja och såhär kan jag fortsätta en bra stund.

Tack vare att all min tid går till lillan, då hon väl är vaken, börjar jag sakta men säkert lära mig att allt inte alltid måste vara perfekt. Det är först nu jag faktiskt börjar inse att det kanske bara är jag som bryr mig om att diskhon är tom vid besök, eller att kuddarna alltid ligger rätt i soffan. Petitesser, jag vet, men i mitt pedantsinne är sådant faktiskt ganska viktigt, det ger mig någon slags löjlig kroppsro.

Som sagt, min lilla dotter har fått mig att inse värdet av att bara ta det lugnt och njuta, att inte stressa upp mig över småsaker jag nämnt ovan. Jag kan helt enkelt säga att jag ser fram emot ett hem i leksakskaos och kladdiga fingeravtryck på köksluckorna - bring it on, Elsa, bring it on.


Nu blir det matlagning, fläskfilégryta och ris. Smask.

Häpp

Morgonens Elsa hade fullt upp med den röda blomman, i trämobilen, ovanför sängen. Hon låg där och pratade och skrattade med den, medans jag passade på att fixa och dona med sådant jag annars inte hinner. Det är alltså tur att den där röda blomman är såpass spex, som den nu verkar vara, att den kan underhålla lillan när det väl behövs.







Det syns inte direkt på korten, men Elsingen har blivit ännu mer tät och snuvig, stackarn. Min förkylning har ju inte släppt det minsta, så det kanske inte är så konstigt att hon har hunnit bli smittad igen. Koksaltet hjälper föga, så lättar det inte i hennes lilla näsa får det nog bli en sväng om Apoteket.

När tvätten är klar här hemma ska vi vandra bort till sis och Leo, det vankas långprommis i det soliga höstvädret.

Ciao

 

Som sagt, runt 02.45 kände jag att jag inte ville vara med i spelet längre, det var vid denna tidpunkt jag förstod vad värkar verkligen vad. Eftersom jag inte orkade torka av mig efter duschen vacklade jag in i sovrummet alldeles dyblöt, jag väckte en halvsovande Tobias och sa att vi måste åka upp till sjukhuset igen. Nu var det minsann snart dax att föda bebis.

Det är tur att de bestämt sig för att bygga om på Varbergs sjukhus, detta för att underlätta för inkommande till Förlossningen. I dagens läge måste man ta sig en bra bit för att komma fram och det är riktigt långa korridorer, utan något att hänga sig över då värken är framme. Jag vet inte hur många gånger vi var tvugna att stanna, men det jag vet är att det kändes som att det tog en evighet innan vi var framme vid rätt dörr.

Jag blev inskriven 03.04 av samma underbara barnmorska, som tog emot oss tidigare under kvällen. Hon anade att vi skulle komma in igen vid den här tiden, så ett förlossningsrum var redan menat för mig. 03.27 blev ctg:n påkopplade igen och värkarna var nu betydligt kraftigare än tidigare. Jag kommer ihåg att jag bara ville slita av mig banden runt magen, då det kändes som det var de som orskade känslan av att jag skulle gå av på mitten.

Nu blev jag erbjuden lustgas, som för övrigt blev min trogne följeslagare under resans gång. Eftersom jag inte hade full kontroll på min andning drog jag in alltför mycket på en och samma gång, vilket orskade känslan av en redig fylla.



03.50 var jag öppen 3 cm. Ctg:n blev bortkopplad. Jag blev erbjuden ett lavemang och jag tackade mer än gärna ja, då oron för att råka bajsa ner någon flög omkring i mina tankar - trots min extrema lustgaspåverkan. Denna episod borde vara ett kapitel för sig själv, då jag kanske tackade ja för tidigt.

Under tiden lavemanget verkade hann jag med en hel del tankar. Jag kunde inte riktigt förstå hur jag skulle kunna ta mig till toaletten, göra det jag skulle, för att därefter hinna tillbaka till sängen (och lustgasen) innan det var dax för nästa värk. Mina tankar avbröts dock ganska snabbt, då det var något som nu verkligen ville ut och det var minsann ingen bebis.

Väl inne på toaletten kände jag att en värk var på ingång och med värken kom även paniken. Att lämna toalettstolen var inget alternativ och tanken på att andas igenom värken, utan lustgas, existerade nog bara under en nanosekund. Nej, istället började jag frenetiskt och upprepande att skrika till Tobias "ta hit lustgasen nuuu". Han, i sin tur, sa till sköterskan. Hon vågade konstigt nog inte dra ur slangarna ur väggen, "ljudet är så obehagligt, så det får du göra", säger hon till Tobias. 

Så, under tiden som de bestämde vem som skulle dra ut de jäkla slangarna ur väggen satt jag, bajsande, på toaletten under en sjuhelvetes värk, medans paniken sköljde över mig. Till slut rullades lustgasen in och jag kunde äntligen försvinna in i dimman igen. 

05.20 var det dax att lägga Epiduralen, vilket jag inte alls var medveten om, då jag fortfarande var inne i den där fantastiska dimman. Jag kommer ihåg att jag vaknade mitt under narkosläkarens "ingrepp", jäg vände mig om för att kolla vad som pågick och det jag hörde därefter var "nej, Jonna, ligg still". Tobias berättade efteråt att läkaren blivit smått ilsk på mig, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han var inne med nålar i min rygg och då bör man nog ligga absolut stilla. 

06.04 var jag helt säker på att jag både bajsade och kissade ner mig, men icke, det var visst vattnet som gick.

06.30 fick jag värkstimulerande dropp.

07.00 var det skiftbyte och den otroligt mysiga personalen, som tagit hand om mig under natten, skulle bege sig hemåt. Jag hade dock tur, för den nya barnmorskan var lika mysig som den första, likaså sköterskan. När de tog över stod jag på knä i sängen, hängandes över "gaveln". Jag andades rejält med lustgas, då de kraftiga värkarna kom med 2 minuters mellanrum och jag började må riktigt illa. Sköterskan sträckte fram, vad jag tyckte vad, en lång strumpa och jag kunde först inte förmå mig själv till att kräka i någon annans socke. Skulle jag kräka i min egen !? Nej, så varför skulle jag då vilja kräka i någon annans. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var en strumpa, uten en spypåse, en avlång sådan - "aha".

07.45 var det dax att börja krysta. Jag kommer inte ihåg hur många krystvärkar jag hann med, men det var inte många, innan vi skulle få höra vår lilla dotters skrik.

07.56 fick vi se henne, Elsa Matilda Adolphsson, vårt lilla hjärta. Det tog alltså inte så lång tid från det att jag blev inskriven, till det att lillan kom till världen.

















Vi har fått världens finaste skatt och jag är riktigt stolt över vad vi har lyckats åstadkomma. När det kommer till förlossningen kan jag helt ärligt säga att det är det mest spännande jag varit med om, men också det mest skrämmande. Jag har aldrig tidigare förstått de som sagt att man efteråt glömmer smärtan, men nu kan jag inget annat än att hålla med dem. Tänker jag göra om det !? Absolut, förhoppningsvis två gånger till.
  

Ni är ett gäng som har frågat när min förlossningsberättelse kommer och nu är första delen äntligen färdigskriven. Jag har velat sätta mig ner och skriva på den tidigare, men den där tiden är svår att haffa - speciellt nu när man har en mysig lite bebis bredvid sig. 

Förlossningsberättelse

Jag vaknade 06.30 med lite molvärk, i både rygg och mage, den 1/9 och känslan av att något var på g började slå mig. Väl inne på toaletten upptäckte jag en liten blödning, vilket jag visste kunde komma, men jag började ändå känna en skvätt oro (allt som har med blod att göra under en graviditet skrämmer). Jag slog numret till Förlossningen och en äldre kvinna svarade. Hon sa att det lät som att min kropp förberedde sig inför lillans utgång och att molvärken inom kort skulle gå över till värkar.

Barnmorskan hade rätt, för ganska snart efter samtalet börjar jag känna mer och mer värk, en annan slags smärta. Jag började, mest för skoj skull, att klocka dem och de kom med 7 minuters mellanrum och de höll på i cirkus 1 minut. Eftersom detta skulle bli min första förlossning kände jag allt mellan nervositet och glädje, så jag hade både myror i benen och fjärilar i magen (plus lite bebis). Jag försökte hitta på något att sysselsätta mig med mellan värkarna, något som skulle få tiden att gå fortare och jag bestämde mig för att dra på mig förklädet och baka kärleksmums.

Attans, väl inne i köket upptäckte jag ett hyfsat tomt skafferi, så det fick bli en sväng om affären. Det kanske jag inte skulle ha gjort, då värkarna började komma ännu tätare. Ja, det fick bli lite häng på olika hyllor i områdets närköp och med det kom även en hel del frågande blickar från andra kunder. Kvinnan framme vid kassan uppmärksammade mitt höggravida jag, min tunga andning och mitt ansträngade ansiktsuttryck. När hon hörde att jag nu skulle hem och baka fick jag lova henne att lägga mig i soffan och ta det lungt istället "du kommer glömma att stänga av ugnen mitt i allt, lovar mig nu att ...". Förlåt, jag bröt det löftet.

Vid 17.00 började värkarna bli av annan karaktär, på något sätt mer skärande och de kom nu mellan 6 minuters mellanrum - snart därefter 5 minuter och så höll det på ett par timmar. Varken Tobias eller jag (förståeligt) ville ställa oss i köket för att laga mat, så det fick bli snabbmat för vår del, McDonalds. Jag hade väl inte dirket någon matlust, men en hamburgare slank ner i takt med värkarna.

När klockan slog 22.00 tyckte jag att det gjorde ganska ont och värkarna kom nu allt mer tätare, så jag ringde upp till Förlossningen igen. De sa att jag skulle ta en varm dusch och se om det kunda lindra något. Under tiden som jag stod i duschen åkte Tobias iväg till Statoil, då hon upptäckte att snusdosan var tom - förlossningsnervositeten krävde absolut nikotin. Varmvattnet hjälpte mig föga och vi bestämde oss därefter för att åka upp till sjukhuset på kontroll.

Efter en ctg-kontroll kollade barnmorskan hur öppen jag var - bara 1,5 cm - jag blev då erbjuden en hinnsvepning. Ja tack, sa jag. Därefter tyckte barnmorskan att vi skulle åka hem igen och att jag skulle ge varmvatten en chans till. När vi kom ut till bilen började jag få riktigt ont och jag kunde knappt sätta mig ner, men till slut lyckades jag. Det är tur att vi bor så nära sjukhuset, för vägen hem var pest. Det skar konstant i ryggen och jag kände hur smärtan bara sköljde över mig.



Vi kom hem vid 24.00 och då fick det åter bli duschen för min del, med varmvattnet på högsta möjliga nivå. Efter en timma i ångan tog jag mig till sängen, men min kropp protesterade efter en värk liggandes  och jag vankade tillbaka till badrummet. Att hänga i duschen var det som lindrade mest, om än lite. Min mage började i denna stund reagera ganska kraftigt och toaletten var det enda alternativet, så fram till 02.45 sprang jag mellan duschen och toaletten. Det var vid denna tidpunkt jag inte ville vara med i spelet längre, jag orkade helt enkelt inte ...

Fortsättning följer
... 

God morgon god morgon. Här hemma sitter vi och myser i soffan - mamma, pappa och barn. Idag är det sådant där soligt och fint höstväder därute och självklart blir det en promenix för oss inom kort, andas lite frisk höstluft.

Det gick kalas hos öronläkaren igår (jag rättar mig själv), efter 1½ timme gick det kalas hos öronläkaren igår. Nej, Elsa ville inte alls att någon skulle sticka in något i hennes öron, vilket är fullt förståeligt, så en hel del skrik blev det. Till slut blev det dock matdaxför hennes del, vilket därefter innebar sömn och då kunde hörseltestet genomföras utan protest.

Drog på mig mina nya boots igår och nu sitter jag här med skoskav på båda fötterna, fy. Idag blir det till att vandra omkring i skorna med blöta sockar. Det är nog aldrig spex att gå in skinnpjucks ... 

Blöjbyte.

Häpp

Jäkla förkylning, jag är ju mer förkyld idag än vad jag var igår. Tusan. Nu hoppas jag minsann på en bättring till i morgon. Fy, bubblan. Det är så illa att jag inte känner för frukost, vilket i min mening är det bästa målet på dagen - hoppar det aldrig.

Idag var vi verkligen uppe i ottan, men trots det har vi faktiskt hyfsat bråttom (den där jäkla tiden), Elsa och jag. Vi ska iväg till öronläkaren, Elsingen hade för mycket fosterfett och fostervatten i öronen på BB, så hörseltestet kunde inte genomföras, därav remissen. Hon reagerar ju på ljud dagligen, så jag antar att allt är tummen upp.

Nu måste vi springa.

Häpp

Elsa tog en sväng om gymmet tidigare idag och oj, vad hon tog i - svetten bara rann.










Tungan rätt i mun



Nu är hon helt slut och har antagligen däckat för natten. Sötmusen.

Ciao

... ja, det finns faktiskt ett gäng sådana, om än få. Ett exempel är det här med att fixa lunch, vilket inte alltid är det enklaste. Antingen hinner man inte eller så glömmer man faktiskt av att man bör äta. Visst, det är en vanesak och jag kommer säkert komma in det, men tills dess vägrar jag använda tallrik och glas (det innebär bara onödig disk). När ska jag hinna diska !? Nej, jag kör på smidigheten och lathetens fina spår - jag äter direkt ur bunken och dricker direkt ur flaskan. Finemang.


Dagens lunch
Pasta med tonfiskröra 


Dagens tröttefis
Elsingen

Nu ska jag hänga upp lite tvätt.

Häpp

Åh hej. Här kommer ett snorigt inlägg från Elsa och mig. En liten förkylning har slagit ner i vårt hem och jag är måttligt glad över detta, men så är det och det är bara till att gilla läget. Vi skyller på Elsas förkylda kusin, Leo, då han lurade på Elsingen sin napp igår "här kusin, ta min napp, gör det" (okej, de kanske vad jag som råkade ta fel, men visst är det så mycket lättare att skylla på barnen ...).

Gårdagen innebar alltså mys hos sis, vilket innefattade tre mammor, tre barn, en höggravid, en hund och massa gottifika. Jag har nu förstått att det kommer bli en hel del sockerfikor framöver, ja, det är ju en stor del av mammaledigheten - jag klagar inte - frågan är dock hur tusan degmagen då ska försvinna !? Hmm ...

Nu ska jag nog lägga mig ner bredvid Elsingen och försöka få lite sömn, sen får det bli att dra på sig gummistövlarna och traska ut på en liten promenad, en släng frisk luft kan nog inte skada.

Ciao

Lite nytt i min garderob.

HM


         

Clarks (jag är åter kär i ett par skor)

Min vän, Emma, tipsade mig om en fiffig liten manick - en dosettliknande sak till mjölkersättningen, som man kan ha med sig i skötväskan. Saken var dock den att hon bara hade skådat den på stan, då en mamma skulle fixa mat åt sitt barn. Systra mi hittade dock en sida på internet idag där den säljs och ja, nu är ett styck smidighet påväg hem till oss. Jag är helt lyrisk över denna lilla plastmojäng, då den kommer underlätta matfixet en del när vi är ute på vift. Jag må kunna blanda Elsas mat med en hand, men att inte behöva anstränga sig till fullo varenda gång (man har en hungrg liten bebis på armen) låter kalas, tycker jag.

Man bestämmer vilket fack man vill åt, vrider till det klickar, sätter pipen i flasken och häller i pulvret - färdigt.



Brother Max - vällingburk

Dagens tips, helt enkelt.

God natt

Idag blev det ju en sväng på stan, ja, en sväng som blev fyra timmar - tiden går ju så fort nuförtiden, den flyger verkligen förbi. Elsa fick sig ett par nya strumpebyxor, ni vet sådana som har krås på rumpan (ankstjärt), så sött. Hon fick även två helvita bodys, det går ju åt ett gäng i veckan. Även jag fick mig ett par strumpebyxor, men jag valde faktiskt ett par utan krås i baken ...


Jag invigde min nya fina orangeröda kofta.


Matdax för Leo


Matdax för Elsa, som för övrigt kissade ner både sig själv och mig - men lika söt var hon för det.

Ikväll blir det mys i soffan för vår del, pappen vill nog pussa en massa på sin lilla Elsing. 

Ciao

Både Elsa och jag vaknade på rätt sida, så båda är alltså på glatt humör (om än lite förkylt för min del). Efter matning, vid fyra-tiden imorse, fick jag skåda en kaskadspya från Elsa och självklart kom hälften på mig. Så, det blev pyjamasbyte för oss båda två och den lilla tyckte detta var en väldigt spexig upplevelse och låg därefter i sin säng och log (i massor). Mysunge.


Detta leende hänger kvar ännu. Att ligga i babysittern och kolla på när mamma fixar frukost måste vara lika spex det, för min lilla tös slutar inte att le - samtala vill hon såklart också göra. 




Jag hoppas så innerligt att den här lilla charmören är här för att stanna idag.

Ni kanske tycker att det blir för många bilder på en smilande Elsing, men i mitt tycke kan det inte bli för många bilder på henne, så ni får "stå ut".

Idag blir det promenix med sis och Leo, en sväng ner på stan (måste införskaffa hudvänlig tejp till min dotters tillknycklade öron ...) och massa mys med gullungen.

Häpp

Idag har både Elsa och jag varit lite kinkiga. Jag börjar bli förkyld och Elsa har nog bara en dålig dag. Hon har legat och gnytt sedan imorse och någon längre sömn har hon ännu inte fått. Att få henne att ligga själv en liten stund har heller inte varit någon större hit idag, hon har velat bli buren i stort sett hela dagen. Nu ligger hon dock bredvid mig här i soffan och sover och jag hoppas att hon fortsätter med det en stund, för sömn är nog något hon behöver just nu - jag också för den delen (... men det är mindre viktigt).

Det är tur att det är spex att byta blöja, för när den här smilfinken dök upp började jag absolut känna mig mycket piggare.


Mammas lilla älskling

Kaffe.

Häpp
 

Ett styck Elsa, en glad sådan.
Mysunge.


Jag är upp över öronen förälskad i den här lilla tjejen, mitt allt.

Igår var det minsann inte lätt att blogga, nej, så pga. mitt trytande tålamod gav jag tillslut upp.

En stolt mamma uppdaterar - min dotter har börjat le medvetet och mitt hjärta smälter varje gång.

Elsa blev en månad igår och det firade vi med en mysig höstpromenad. I mitt tycke är hösten den bästa årstiden, jag älskar när man hör de prasslande löven under skorna när man går, den friska luften man andas in och alla fina färger man ser är pricken över i:t. Mm, jag njuter.


En misslyckad bild, då jag skulle visa trädets fina färger ...





Elsingen drog förresten på sig gympakläderna på morgonen och la sig på en filt på golvet i vardagsrummet - nackträning stod på schemat.


Det började bra, men ...


... sen var det inte lika roligt längre.

Idag bär det av mot Falkenberg, men först ska vi göra fotavtryck i Elsas fotoalbum (hennes fötter, inte våra ...). Hon växer ju så det knakar, så det är bäst att fixa det nu - vem vet, i morgon kanske hon har en jättes fötter !?

Frukost nu.

Ciao

Jag har glömt lägga upp ett gäng söta bilder. I torsdags körde nämligen Elsa soffhäng med kusinen Leo hemma hos mormor - massa mys. 



Häpp