Du, jag och vår lilla Elsa

Ni är ett gäng som har frågat när min förlossningsberättelse kommer och nu är första delen äntligen färdigskriven. Jag har velat sätta mig ner och skriva på den tidigare, men den där tiden är svår att haffa - speciellt nu när man har en mysig lite bebis bredvid sig. 

Förlossningsberättelse

Jag vaknade 06.30 med lite molvärk, i både rygg och mage, den 1/9 och känslan av att något var på g började slå mig. Väl inne på toaletten upptäckte jag en liten blödning, vilket jag visste kunde komma, men jag började ändå känna en skvätt oro (allt som har med blod att göra under en graviditet skrämmer). Jag slog numret till Förlossningen och en äldre kvinna svarade. Hon sa att det lät som att min kropp förberedde sig inför lillans utgång och att molvärken inom kort skulle gå över till värkar.

Barnmorskan hade rätt, för ganska snart efter samtalet börjar jag känna mer och mer värk, en annan slags smärta. Jag började, mest för skoj skull, att klocka dem och de kom med 7 minuters mellanrum och de höll på i cirkus 1 minut. Eftersom detta skulle bli min första förlossning kände jag allt mellan nervositet och glädje, så jag hade både myror i benen och fjärilar i magen (plus lite bebis). Jag försökte hitta på något att sysselsätta mig med mellan värkarna, något som skulle få tiden att gå fortare och jag bestämde mig för att dra på mig förklädet och baka kärleksmums.

Attans, väl inne i köket upptäckte jag ett hyfsat tomt skafferi, så det fick bli en sväng om affären. Det kanske jag inte skulle ha gjort, då värkarna började komma ännu tätare. Ja, det fick bli lite häng på olika hyllor i områdets närköp och med det kom även en hel del frågande blickar från andra kunder. Kvinnan framme vid kassan uppmärksammade mitt höggravida jag, min tunga andning och mitt ansträngade ansiktsuttryck. När hon hörde att jag nu skulle hem och baka fick jag lova henne att lägga mig i soffan och ta det lungt istället "du kommer glömma att stänga av ugnen mitt i allt, lovar mig nu att ...". Förlåt, jag bröt det löftet.

Vid 17.00 började värkarna bli av annan karaktär, på något sätt mer skärande och de kom nu mellan 6 minuters mellanrum - snart därefter 5 minuter och så höll det på ett par timmar. Varken Tobias eller jag (förståeligt) ville ställa oss i köket för att laga mat, så det fick bli snabbmat för vår del, McDonalds. Jag hade väl inte dirket någon matlust, men en hamburgare slank ner i takt med värkarna.

När klockan slog 22.00 tyckte jag att det gjorde ganska ont och värkarna kom nu allt mer tätare, så jag ringde upp till Förlossningen igen. De sa att jag skulle ta en varm dusch och se om det kunda lindra något. Under tiden som jag stod i duschen åkte Tobias iväg till Statoil, då hon upptäckte att snusdosan var tom - förlossningsnervositeten krävde absolut nikotin. Varmvattnet hjälpte mig föga och vi bestämde oss därefter för att åka upp till sjukhuset på kontroll.

Efter en ctg-kontroll kollade barnmorskan hur öppen jag var - bara 1,5 cm - jag blev då erbjuden en hinnsvepning. Ja tack, sa jag. Därefter tyckte barnmorskan att vi skulle åka hem igen och att jag skulle ge varmvatten en chans till. När vi kom ut till bilen började jag få riktigt ont och jag kunde knappt sätta mig ner, men till slut lyckades jag. Det är tur att vi bor så nära sjukhuset, för vägen hem var pest. Det skar konstant i ryggen och jag kände hur smärtan bara sköljde över mig.



Vi kom hem vid 24.00 och då fick det åter bli duschen för min del, med varmvattnet på högsta möjliga nivå. Efter en timma i ångan tog jag mig till sängen, men min kropp protesterade efter en värk liggandes  och jag vankade tillbaka till badrummet. Att hänga i duschen var det som lindrade mest, om än lite. Min mage började i denna stund reagera ganska kraftigt och toaletten var det enda alternativet, så fram till 02.45 sprang jag mellan duschen och toaletten. Det var vid denna tidpunkt jag inte ville vara med i spelet längre, jag orkade helt enkelt inte ...

Fortsättning följer
...