Du, jag och vår lilla Elsa

Som sagt, runt 02.45 kände jag att jag inte ville vara med i spelet längre, det var vid denna tidpunkt jag förstod vad värkar verkligen vad. Eftersom jag inte orkade torka av mig efter duschen vacklade jag in i sovrummet alldeles dyblöt, jag väckte en halvsovande Tobias och sa att vi måste åka upp till sjukhuset igen. Nu var det minsann snart dax att föda bebis.

Det är tur att de bestämt sig för att bygga om på Varbergs sjukhus, detta för att underlätta för inkommande till Förlossningen. I dagens läge måste man ta sig en bra bit för att komma fram och det är riktigt långa korridorer, utan något att hänga sig över då värken är framme. Jag vet inte hur många gånger vi var tvugna att stanna, men det jag vet är att det kändes som att det tog en evighet innan vi var framme vid rätt dörr.

Jag blev inskriven 03.04 av samma underbara barnmorska, som tog emot oss tidigare under kvällen. Hon anade att vi skulle komma in igen vid den här tiden, så ett förlossningsrum var redan menat för mig. 03.27 blev ctg:n påkopplade igen och värkarna var nu betydligt kraftigare än tidigare. Jag kommer ihåg att jag bara ville slita av mig banden runt magen, då det kändes som det var de som orskade känslan av att jag skulle gå av på mitten.

Nu blev jag erbjuden lustgas, som för övrigt blev min trogne följeslagare under resans gång. Eftersom jag inte hade full kontroll på min andning drog jag in alltför mycket på en och samma gång, vilket orskade känslan av en redig fylla.



03.50 var jag öppen 3 cm. Ctg:n blev bortkopplad. Jag blev erbjuden ett lavemang och jag tackade mer än gärna ja, då oron för att råka bajsa ner någon flög omkring i mina tankar - trots min extrema lustgaspåverkan. Denna episod borde vara ett kapitel för sig själv, då jag kanske tackade ja för tidigt.

Under tiden lavemanget verkade hann jag med en hel del tankar. Jag kunde inte riktigt förstå hur jag skulle kunna ta mig till toaletten, göra det jag skulle, för att därefter hinna tillbaka till sängen (och lustgasen) innan det var dax för nästa värk. Mina tankar avbröts dock ganska snabbt, då det var något som nu verkligen ville ut och det var minsann ingen bebis.

Väl inne på toaletten kände jag att en värk var på ingång och med värken kom även paniken. Att lämna toalettstolen var inget alternativ och tanken på att andas igenom värken, utan lustgas, existerade nog bara under en nanosekund. Nej, istället började jag frenetiskt och upprepande att skrika till Tobias "ta hit lustgasen nuuu". Han, i sin tur, sa till sköterskan. Hon vågade konstigt nog inte dra ur slangarna ur väggen, "ljudet är så obehagligt, så det får du göra", säger hon till Tobias. 

Så, under tiden som de bestämde vem som skulle dra ut de jäkla slangarna ur väggen satt jag, bajsande, på toaletten under en sjuhelvetes värk, medans paniken sköljde över mig. Till slut rullades lustgasen in och jag kunde äntligen försvinna in i dimman igen. 

05.20 var det dax att lägga Epiduralen, vilket jag inte alls var medveten om, då jag fortfarande var inne i den där fantastiska dimman. Jag kommer ihåg att jag vaknade mitt under narkosläkarens "ingrepp", jäg vände mig om för att kolla vad som pågick och det jag hörde därefter var "nej, Jonna, ligg still". Tobias berättade efteråt att läkaren blivit smått ilsk på mig, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han var inne med nålar i min rygg och då bör man nog ligga absolut stilla. 

06.04 var jag helt säker på att jag både bajsade och kissade ner mig, men icke, det var visst vattnet som gick.

06.30 fick jag värkstimulerande dropp.

07.00 var det skiftbyte och den otroligt mysiga personalen, som tagit hand om mig under natten, skulle bege sig hemåt. Jag hade dock tur, för den nya barnmorskan var lika mysig som den första, likaså sköterskan. När de tog över stod jag på knä i sängen, hängandes över "gaveln". Jag andades rejält med lustgas, då de kraftiga värkarna kom med 2 minuters mellanrum och jag började må riktigt illa. Sköterskan sträckte fram, vad jag tyckte vad, en lång strumpa och jag kunde först inte förmå mig själv till att kräka i någon annans socke. Skulle jag kräka i min egen !? Nej, så varför skulle jag då vilja kräka i någon annans. Det tog ett tag innan jag insåg att det inte var en strumpa, uten en spypåse, en avlång sådan - "aha".

07.45 var det dax att börja krysta. Jag kommer inte ihåg hur många krystvärkar jag hann med, men det var inte många, innan vi skulle få höra vår lilla dotters skrik.

07.56 fick vi se henne, Elsa Matilda Adolphsson, vårt lilla hjärta. Det tog alltså inte så lång tid från det att jag blev inskriven, till det att lillan kom till världen.

















Vi har fått världens finaste skatt och jag är riktigt stolt över vad vi har lyckats åstadkomma. När det kommer till förlossningen kan jag helt ärligt säga att det är det mest spännande jag varit med om, men också det mest skrämmande. Jag har aldrig tidigare förstått de som sagt att man efteråt glömmer smärtan, men nu kan jag inget annat än att hålla med dem. Tänker jag göra om det !? Absolut, förhoppningsvis två gånger till.